Intangible Artifacts*

Författararkiv

Intangible vaddåförnåt? – Det som inte går att ta på

5 augusti, 2010 | Martin Palacios

I utvecklingsarbetet av magasinet har det dykt upp lite undringar om namnet. Intangible Artifacts. Varför på engelska, varför just det namnet? Kan det inte bara heta nåt enkelt. På svenska. Lars Albinsson som är pappan till namnet förklarar nedan.

Arkitekten och stadsplaneraren Rem Koolhas brukar säga att planering skapar potential medan design förbrukar den. (”Planning creates potential, design exhausts it”). En bra plan skapar möjligheter medan varje byggnad som uppförs minskar både det fysiska och metaforiska utrymmet för annat. Samtidigt är framtagandet av en stadsplan också en form av design. Stadsplanen är dock inte konkret på samma sätt som ett hus. T ex bygger den mycket på samspel mellan olika saker, funktioner och aktiviteter. Stadsplanen är svårare att ta på, de är i huvudsak en ”intangible artifact”.

I den allmänna diskussionen (läs: media) saknas det ofta en diskussion om intangibles, fokus ligger på påtagliga och helst fysiska objekt. Därför tackade jag med glädje ja när Martin Palacios frågade om jag vill skriva något i detta magasin. Jag erbjöd honom också att använda namnet på ett magasin som jag lekt med tanken på att starta: ”Intaglible Artifacts”. (Jag hade dock bedömt det som ett hopplöst projekt; vem skulle annonsera i en tidning som handlar om vikten av det opåtagliga?)
I takt med att vår globala ekonomi skiftar tyngdpunkt från tillverkning av prylar till produktion av tjänster, medialt innehåll osv, som ofta är intangibles kommer vi dock ha nytta av att intressera oss för design av opåtagliga artefakter, för att använda en svengelsk och akademist term. Bristen på vardagliga begrepp för detta är bara ytterligare ett tecken på att det är nytt som fenomen och inte är allmängods i särskilt många samtal.

I traditionell design, om vi nu kan tala om sådan, så står objektet i fokus. I arkitektur t ex designar man byggnader. Man får anta att någon redan bestämt att byggnad behövs och kanske några centrala egenskaper. När man designar intangibles tvingas man söka andra vägar. Ett effektivt sätt är utgå ifrån vilken förändring i människors liv man söker uppnå med ”den opåtagliga artefakten”. Om vi återvänder till stadsplaner så kan man till exempel skilja på ”platsrum” och ”flödesrum” i en stad. Dessa är svåra att kombinera. En motorväg som är ett tydligt flödesrum, blir inte en bra ”plats” för att man sätter dit några parkbänkar. Samtidigt så är det svårt att få ett bra flöde igenom en stads goda platser, t ex torg, utan att förstöra platskaraktären. I Stockholm är Stureplan ett bra exempel, det var först när man starkt begränsade flödet genom att göra om gator till torg som Stureplan blev en bra plats. För att göra en god stadsplan hjälper det därför inte att stirra sig blind på det befintliga området; man måste bestämma sig för vad som skall försiggå, vad människor skall göra, uppleva och känna i området i framtiden. Lyckas man blir det inte bara ett omtyckt område, det uppstår också stora ekonomiska värden. Till exempel variera priset på byggrätter i Stockholms innerstad mellan 12 och 17 TKR/kvm, skillnader som inte kan förklaras i termer av t ex markens beskaffenhet. De avgörande faktorerna är betydlighet mer opåtagliga.

Det börjar närma sig slutet

5 augusti, 2010 | Martin Palacios

Snart knyter vi ihop säcken på det här bonkersprojektet. Det finns tre superposter till som kaaanske kommer in om allt vill sig väl. Sen knyter jag ihop säcken för den här gången.

Idag vill jag tipsa om två saker.

Du följer väl Uppdragsmedia’s blogg under utvecklandet av Intangible Artifacts. Det lite kryptiska namn som magasinet fått.

Wikipedia är en ständig källa till kunskap. Om du är intresserad av det jag gör skall lusläsa (och följa upp länkarna) på wikipedias sida om most livable cities

Det kommer en liten knorr på finalen. Stay tuned.
/M

Jaha, och nu då?

16 juli, 2010 | Martin Palacios

Den här posten blir en öppen fråga.

Delvis för att jag inte har hela bilden klar för mig själv. Delvis för att ni kan det här bättre än jag. Delvis för att det blir ett intressant experiment (särskilt eftersom vi skall försöka få till alla poster till ett magasin). Så ta er tid att svara nu.

Om vi alla är överens om att anledningen att kommunicera måste vara på handling. Trovärdighet, god intention osv är viktigare än hur man vill uppfattas. Man måste släppa illusionen av kontroll. Vikten av att driva en strukturerad dialog med var och en på din marknad med katalysatorer, distribution och gud vet vad är avgörande för att överleva i ett nytt medialandskap. Inte för att det är mysigt utan för att dina misstag blir mindre (inte färre). Att vikten av vision och starkt genomförande är en miljon gånger viktigare än starka strategier. Att dialektiken internt / externt ökar i samma takt som fragmenteringen av omvärldsbilden.

HUR på ett väldigt praktiskt plan får du allt detta att mötas med den verklighet som vardagen utgör för de flesta med styrkort, styrgruppsmöten, IT avdelningar, deadlines, interna starka och ofta underkvalificerade stakeholders och alla andra motsättningar som gör det svårt att driva igenom någon slags förändring över huvud taget.

Skippa strukturella positioner, strategiprocesser, ppter och annat flumfluff.
Hur i hela friden får man in det som varit en parallell (kommunikation) in i den dagliga produktionen?

Kenny Bräck och jag

9 juli, 2010 | Martin Palacios

Jag hade egentligen tänkt skriva om hur man sätter en berättalinje och knyter den till visionen. Men så kom det här i vägen för mig. En lättsam intervju med Kenny Bräck i flygtidningen Gripen. Det blev ingen text för jag fastnade i tanken. Kenny lyckas med att sätta de där självklara orden mycket bättre än jag. Förstå det han säger och allt annat kommer ge sig.Jag fuskar med tidstämpeln för ordningens skull det här är så mycket bättre än 2500 tecken från mig. Tack Kenny! /Martin

Experten och kärleken.

2 juli, 2010 | Martin Palacios

I dag är det fredag och det råder enighet i leden. Här är mina tankar om vad som sagts fram till nu. / Martin

Kommunikation skall baseras på att du har en -för mottagaren- relevant förändring att berätta om. Bästa bäraren av budskapet är för det mesta inte du själv, bästa initiativtagaren av budskapet är för det mesta inte heller du. Du är summan av dina handlingar och trovärdighet är din främsta valuta. Det är viktigare att lära sig lyssna in på samtalet och agera på det du hör än det är att lära sig prata mer. För att agera på omvärlden krävs en tillåtande kultur som litar på och odlar individen och en vilja att förändra sig själv. I en värld av ständig förändring minskar du risken att göra fel genom att provtrycka din position mot omvärlden ofta och i små doser. Allt detta kallas populärt “dialog” eller “att vara social”. Det motiveras för att det finns pengar att spara (och i längden tjäna) inte för att man köper in sig på 70 talsflum om kärleken som drivkraft.

Men kan man egentligen få ut någonting vettigt av mannen på gatan? Vad kan Svenne Banan som inte vi kan? För att genomföra affären krävs ju kunskap, insyn och rutin. För att inte tala om en ansenlig mängd mil bakom ratten och inte minst rätt kontakter. Vad kan en amatör tillföra egentligen?

Jag gillar ju ordet amatör. Smaka på det. A-M-A-T-ÖÖÖÖÖÖ-R. Ett ord som är negativt laddat men som också antyder att din drivkraft är av kärlek. Amatör – Amateur (fr) – Amator (latin) – Älskare.

En person vars främsta drivkraft i ämnet är passionen. Härligt, eller hur? Samtidigt behövs det ingen vidare underbyggd argumentation för att påstå att det är omöjligt att få ett bra svar om du frågar en amatör vad han vill ha. De skjuter liksom konsekvent fel. Titta bara på senaste samtal med närmsta chef eller det förvirrade resultatet från valfri hemmabyggd fokusgrupp.

Man måste ställa en annan typ av frågor. Frågor som inte fokuserar på låga abstraktionsnivåer, praktiska och greppbara ting utan mer på en nivå som ligger i linje med passionen – visionen.

Sen är det din uppgift som expert att tolka. “Lyssna inte på vad jag säger, lyssna på vad jag menar.” gäller här. Expertens uppgift är inte att vara initiativtagare, det blir att tolka amatören och väga in det han menar i sina beslut.

Jag vill även flika in att förhållandet amatör -expert är fullt applicerbart i interna strukturer. Respektera experten erkänn amatören. Det finns ingen konflikt där. Ibland är du amatören, ibland experten.

När Boeing designade sin dreamliner tog de hjälp av Cessnapiloter som visserligen inte kunde ett smack om trafikflyg men som älskar flygupplevelsen. Det här var en ytterst styrd process där experten alltid hade tolkningsföreträde men där amatören fick vara tongivande i passionen och att förverkliga visionen.

Min erfarenhet och en ganska ny insikt är att folk generellt är dåliga på att kunna omsätta abstraktioner. Få förstår och kan ens se hur en modell på en produkt skulle fungera och upplevas förän den är i fullskala och utplacerad i en ”livemiljö”.

Min sinnebild av en stol och din är helt olika. Det behövs strukturerat arbete, verktyg och plattformar för att enas om och driva en riktning. Är du inte där än, då är det troligtvis smidigare med en auktoritet som säger åt dig vad du skall göra.

Jag tror att många falerar i att översätta abstraktioner till konkreta handlingar. I mitt fall har det mest handlat om resan mellan strategi och handlingsplan. Jag vet inte hur många workshops, konferenser och arbetsgrupper jag varit på där man deklarerat stora planer bara för att gå hem och fortsätta göra som man alltid har gjort.

Bland socialmediafolket pratar man om någonting de kallar för sociala objekt. Väldigt förenklat så är det någonting som är värt att prata om och sprida. Någonting som har hög uppmärksamhetsattraktion eller återberättbarhet. Begreppet finns så vitt jag vet endast i den digitala sfären. Det slog mig att kanske det är så att både viljan hos oss att gå till greppbarhet istället för att filosofera och viljan att ge oss verktyg så alla kan ta till sig abstraka tankar handlar om just sociala objekt. Att göra en tanke tangible som det heter på svenska. Gripbar och med det delbar med andra. En katalysator för samtalet. Ett sätt att göra visionen greppbar och omsättningsbar för amatören.

I vårt fall jobbar vi med storytelling. En berättarlinje som sätter projektet på kartan, lyfter fram dess kvaliteter och tydliggör vår ambition som företag och om det platsburna varumärket. Titta gärna på något av projekten på veidekkebostad.se.

Det blev lite hastigt men ni fattar va?

Det här är är inte ett löfte

25 juni, 2010 | Martin Palacios

Idag är det midsommarafton, jag hoppas att ni egentligen gör någonting annat än läser det här. För nya tittare; Hej jag heter Martin, jag är ansvarig för varumärke, strategi, omvärld och dialog på Veidekke Bostad.

För att förstå det landskap vi befinner oss i måste vi förstå hur vi tog oss hit. Jag tror -helt ogrundat- att det gick till ungefär såhär.

Vid industrialismens början hände någonting annat lite vid sidan om som inte alls var lika intressant för historikerna att prata om. (Alla är på det klara med vilka som betalar deras löner? bra.) På samma sätt som produkten industrialiserades så kom även tekniska möjligheter att nå ut till många med sitt budskap. Radio, tidningar och så småningom TV möjliggjorde en tidigare ouppnåelig räckvidd. Stor räckvidd innebar fler kunder. En efterfrågan som tillät massproduktion, simple as that. Man kan nog säga att löftet om produkten industrialiserades och tvingades separera från produkten. Där hantverket försvann, försvann även personen bakom hantverket. Samtidigt började själva löftet konkurensutsättas. Om fyra bryggerier i fyra städer erbjuder liknande öl kan man inte säga att man säljer vanlig öl. Det är här som reklam, PR, varumärke och all annan galenskap tog sina första steg. Någonting i stil med nedan.

Bryggare 1. – Köp vår öl!

Bryggare 2. – Nej, kom till oss. Vi har god öl.

Bryggare 3. – Jaha, men VI har godare

Bryggare 4. -Hey over here! gissa vad? GODAST. Dessutom blir du stark, snygg, rik och får många vänner om du dricker vår öl.

Jag antar att det inte är helt orimligt att påstå att det är en inflation i löftet som har hållit Madmenmaskineriet på högvarv sen dess. Med fördel att differentiering nu finns in absurdum. Men utan synbart motstånd har vi bevittnat löftets motsvarighet till hyperinflation och precis som den Zimbabwiska dollarn vet alla att det är en ohållbar linje, att valutan är värdelös och trots det fortsätter man använda sig av den. För lets face it, man blir inte lycklig av läsk, inte snygg av en bil, du blir inte poppis i dina nya jeans och du får inte fler vänner att ringa om du äger en viss mobil. Det du däremot får är en identitet, en falsk sådan men sålänge alla är okey med det så är det lugnt.

Nu är ju inte alla okey med det. Förutom löftet så finns en produkt som omöjligt kan falla alla i smaken och ett sätt att ta fram produkten som man kan ha åsikter om. Grundat eller ogrundat.

Jan Stenbeck satte värdeordningen: Pengar vinner över idén, politiken vinner över pengarna och tekniken vinner både över politiken och pengarna.

Entre. Den lilla människan med en sprojlans ny leksak. Hej internet.

De senaste tjugo åren har möjligheten att spontant organisera sig och att nå ut med budskap förändrats fundamentalt. Ett osannorlikt löfte står sig platt mot ett genuint engagemang. Helt plötsligt måste man vara beredd att bli synad, när som helst och av vem som helst. Det räcker inte att bara ha goda relationer med makthavare längre (Det är fortfarande en hygienfaktor). Nu måste du även klara av att ha en relation med var och en av de individer som utgör hela din marknad. Klarar man inte det så kan man fortfarande parera den illa människan med pengar. Medel att överrösta eller att tysta med. Eller så är det så att det inte längre räcker med att påstå att man är snygg och intressant. Man måste faktiskt vara både snygg och intressant. Walk the walk liksom.

Jag vill göra en liten paus och prata om risk. Jag vill argumentera för att risk kan bli en ickefråga. Jag menar att om du är beredd att röra dig med omvärlden i ständiga små rörelser så kommer inte risk existera som fråga. Tvärt om blir din förmåga att göra många småansatser och provtrycka dem mot din marknad en stark konkurrensfördel (tack betakulturen för det!). Om du istället bygger en statisk låda i vilken du har din affär och din världsbild i leder det till att du kommer tvingas lägga mer och mer energi på att upprätthålla din låda. Detta i en värld som förändras i ett rasande tempo vare sig du vill eller inte. Till slut kommer du finna dig i en situation då du tvingas till förändring. Få alternativ, dåliga förutsättningar, stora förändringar ger stora konsekvenser. Ibland går det bra. Ibland går det inte alls. Risk. Nu svär jag i kyrkan men företags motivation att agera med omvärlden drivs inte primärt av kärlek som social media evangelisterna ofta hävdar, det är en riskneutraliserare.

Hur kommer det sig att vissa företag verkar bättre rustade för att gå in i det nya landskapet? Jag har vid några tillfällen slagits av att det är gamla värderingar som verkat fått en revival.

Karaktäristiska drag tycker jag verkar vara att man tidigare har avstått från att vidareutveckla löftet. Reklam, branding och annat ”trams” har prioriterats bort till förmån för klassiskt fotarbetet. Man är oftast väldigt skicklig på affären och med det har man en senioritet i verksamheten som inte accepterar att bli styrd mer än absolut nödvändigt och följaktligen en kultur som är tillåtande och ansvarsgivande. Paradoxalt nog verkar det alltså vara de traditionellt största motståndarna, de seniora taktikerna som är bäst rustade för att ta den här förändringen. Walk the walk är tillbaks på modet och har hittat ett sätt att nå en stor publik. Enda problemet är att de flesta seniora taktiker inte vill. Reklamtrams är ju inte relevant, remember?

Det som blir spännande och en fantastiskt utmaning är hur man får alla att fatta vad walk the walk handlar om och få med dem på tåget. För jag vill understryka. Den här spelplanen handlar inte om ett förändrat kommunikationslandskap. Det är inte en ny reklamgrej. (Även fast många i det egna ledet verkar tro det.) Det handlar om att släppa taget, lita på individen att göra vad hon tycker mest lämpligt. Lita på att anledningen till varför de kliver upp på morgonen (visionen) är tillräckligt tydlig och ordentligt förankrad hos alla. När det här fungerar är det otroligt vackert att bevittna men det är absolut inte den lättaste vägen och det är definitivt en ansats som förpliktigar.

Summerat

Tycker du att affären är absolut allt och har du en genuin vilja att i längden förändra någonting viktigt. Har du ett sätt att göra det du gör bättre än alla andra på som rimmar med tilltro till individen och vilja att samverka då är du väl rustad för det som komma skall. Kan du berätta om det på vägen så finns det pengar att spara och trovärdighet att vinna.

Veidekke Bostad och SSWC

17 juni, 2010 | Martin Palacios

Kommer ni ihåg det Vita tältet med det obegripliga namnet? Veidekketältet.

Jag heter Martin, jobbar på fastighetsutvecklaren Veidekke Bostad och har även i år fått möjlighet att se till att SSWC blir verklighet. Det är troligtvis också därför du läser det här.

I och med att tältet är på plats så kan Woodstock + Almedalen SSWC 2010 nu klämma in ytterligare dryga 100 fler deltagare. Biljetterna köper du här.

Yay! Säger ni. Men vi då? Varför är det ens intressant för en fastighetsutvecklare att en bunt geeks campar på en ö i några dagar?

Kort sagt. Vi tror att om vi för en konstruktiv dialog med de som bor och verkar på de platser där vi utvecklar projekt leder det till att vi kan erbjuda en bättre slutprodukt, ett bättre boende än om vi väljer att inte engagera oss i platsen. Ni som skall till SSWC är bäst i världen på just detta. Att prata, lyssna, reagera och agera tillsammans. Vi har helt enkelt väldigt mycket att lära av er. Vi vill med er hjälp ta steget från att bygga hus till att bli en samhällsbyggare.

Det långa svaret skall vi försöka ge från nu fram till att vi ses på SSWC men det börjar ungefär såhär.

Veidekke är ett starkt värdedrivet företag. Begreppet ”värdeskapande samspel” är inbäddat i vårt DNA. Vi tror på att verka tillsammans med andra skapar en helhet som är större än delarna. Vi aspirerar på att vara en samhällsbyggare och vi är inte rädda för att bryta ny mark för att nå dit. Vi tror att det är dags att höja blicken, använda oss av de nya möjligheter som erbjuds och ta position. En position som vi inte kan nå utan er hjälp.

Tre uppmaningar till er.
1. Tycker du att det här var en bra grej så ge gärna lite länkkärlek till något av våra projekt.

2. Thomas hälsar att han efterlyser all slags skön galenskap att göra i och med tältet. Har du konst, musik, aktiviteter, videoinstallationer eller någonting annat du tror skulle platsa i tältet. Skicka ett mail till honom.

3. Under sommaren kommer jag tillsammans med några spännande personer att djuploda i vad det här egentligen innebär. Vi kommer fundera kring sånt som känns viktigt för att kunna möjliggöra vår ambition värdeskapande samspel och faktiskt vara en samhällsbyggare. Lägg till mig i readern. Ta del i det samtalet, kommentera eller gör större utspel. Allt värdesätts enormt.

Vi ses på Tjärö.