Intangible Artifacts*

Hemma bäst

6 augusti, 2010 | Martin Palacios

Om Martin Palacios

Hej, jag heter Martin. Sen två år arbetar jag i den Norska Veidekkekoncernen som ansvarig för varumärke, strategi, omvärld och dialog på Veidekke Bostad AB.

Visa alla inlägg av Martin Palacios →

Före midsommar gjorde jag ett upprop på Twitter. Jag efterlyste de som älskade sin stad. Gensvaret blev stort. Älskar är ett starkt ord. Passionen finns onekligen där och passion är en grundförutsättning och grogrund för en stark deltagarkultur.
Saktionerad eller inte.

Men vilken stad menar man när man pratar om “sin stad”? När jag pratar om det Stockholm jag älskar menar jag primärt Mariatorget och omedelbar närhet. Det är där jag bor och verkar. Faktum är att man -om valet finns- sällan flyttar längre än några kvarter
när man byter bostad. Hemma är alltid bäst.

Det finns visserligen ett gediget övergripande visionsarbete för de tre stora städerna men vem av oss kan redogöra för innehållet i det? Vad vill exempelvis Göteborg? Anyone?

När officiella staden pratar är det stort och övergripande. En stad som jag som invånare har svårt att känna igen mig i. Jag menar inte att det är fel, jag vill däremot föreslå att det borde finnas någonting mer grundat. ett slags lokalt visionsarbete. För om du frågar mannen på gatan vad han gillar och ogillar med sin stad så kommer du få omedelbara svar. Men de svaren är tyvärr bara relevanta för honom.

En grundinställning har och är att alla parter går in som kombatanter i ett utvecklingsprojekt. Om ambitionen finns att skapa en mer aktiv deltagarkultur kanske alla bör se över den
inställningen. För Nidbilden av en fastighetsexploatör är någon som kommer, tar och går. Det är svårt att trovärdigt ta en roll som drivare i en dialog om visionen när man får ett sånt
mottagande.

Lyckas man däremot driva visionen om platsen i samspel med alla som verkar och bor där så har man större förståelse för varför ett träd måste sågas ner eller ett parkeringsgarage byggas.

För förstår man vilka rattar man skall skruva på och varför så blir det ogreppbara lättare att förstå. Det är här det blir svårt på riktigt. Få klarar av att ta till sig abstraktioner. De som väl gör det tolkar dem efter eget huvud. När jag tänker på en stol och du gör det så tänker vi med stor sannorlikhet inte på
samma stol. Det är här kommunikationsarbetet är så avgörande.

Jag vill introducera begreppet “Det platsburna varumärket”. Ett ramverk för att förstå och driva platsens egenskaper. Det behövs verktyg att driva en aktiv deltagarkultur för att identifiera vilka rattar som finns, vilken inställning de har och vilka man skall
skruva på.

Aktörerna + Det platsburna varumärket = Projektets varumärke. Det kan verka löjligt enkelt men få aktörer är rustade för att genomföra den typen av övning.