Intangible Artifacts*

Bland bönhasar, proffs och amatörer

8 juli, 2010 | Erik Starck

Om Erik Starck

Erik Starck föddes 1976 i Malmö. Han startade sitt första företag 1998 och började blogga om framtidens samhälle 2001. Skärningspunkten mellan dessa båda är fascinationen inför innovation och disruptiva händelser, något som lett fram till bl.a. gruppbloggen Skiften och innovationsbolaget Startup Garage. Erik pratar gärna om hur innovation och sociala medier hänger samman.

Visa alla inlägg av Erik Starck →

Erik Starck har bloggat om teknikdrivna samhällsförändringar i snart 10 år på bl.a. Framtidstanken och Skiften. Nu arbetar han bl.a. med innovations-do-tanken Startup Garage.

1846 upphörde skråsystemet i Sverige. Ett skrå var en förening med särskilda privilegier, bl.a. monopol på ett visst yrkesutövande. Personer som bröt mot monopolet kallades bönhasar. Skråväsendet hade vid tidpunkten funnits i Sverige i åtminstone 500 år.

Vid 1800-talets mitt blev det uppenbart att skråsystemet var för konservativt och trögrörligt för att hänga med i den allt snabbare utvecklingen som skedde. Det var en epok i ordets rätta bemärkelse som gick i graven. 1864 infördes total näringsfrihet och tillsammans med industrialismens framsteg fick Sveriges ekonomi ordentlig fart, något som gjorde att vi snabbt seglade upp i toppskiktet bland världens rikaste länder efter att ha varit ett av de fattigare.

Det var sedan industrialismen som präglade det svenska samhället under i princip hela 1900-talet. Industrialismen kan förklaras på många sätt men i grund och botten handlar det om storskalig automatisering av fysiskt arbete. Den som bäst lyckas tygla energi för att producera så många och så billiga produkter som möjligt blir vinnare.

Sålunda, företag trimmar under industrialismen sina processer för att kunna producera samma sak flera gånger så billigt som möjligt. Taylorismen blev ledstjärna i den unga industrialismen. Här handlar det om att hyvla bort alla mänskliga brister från en organisation och göra samtliga arbetare utbytbara (och därmed billigare).

Arvtagare till skrået och dess medlemmar blev, förrutom fackföreningarna, den professionella experten. Ett proffs (i brist på bättre översättning av engelskans pro) är någon som agerar inom industrialismens ramar men lyckats bryta sig ur den taylorianska maskinen genom att specialisera sig på något som inte på ett trivialt sätt går att automatisera eller “taylorisera” genom att göra det enkelt att lära ut även till obildade (idag: outsourca till Kina eller Afrika).

Ett proffs är någon man kan lita på, någon som levererar ett likadant resultat gång på gång.

Att detta är efterfrågat förstår man enkelt. Du vill nog att din hjärnkirurg ska vara ett proffs. Du vill att hantverkaren som lägger ditt tak ska vara ett proffs. Du vill att polisen med sitt våldsmonopol har en professionell inställning till sin yrkesroll. Detta är yrken där överraskningar undanbedes.

Men proffset har en baksida. En negativ baksida som blir allt mer uppenbar ju längre bort från industrialismens massproducerande logik vi rör oss.

Proffset är jäkligt förutsägbar och, ja… tråkig!

I allt fler yrkesroller och i allt fler industrier förväntas man – nej, tvingas man – istället innovera, engagera, väcka känslor. För att lyckas med detta måste proffset våga ifrågasätta sin egen position och ta på sig amatörens mer lekfulla glasögon.

Men, vänta nu här. Amatören? Det är en ny aktör på spelplanen.

Nog för att en och annan bönhase var nybörjare men amatören, personen som gör något av passion snarare än för sin pension, har varit utelämnad ur historieböckerna fram till ungefär idag.

Det är naturligtvis internet, med sin förmåga att fånga upp varenda kvadratmillimeter av den långa svansen, som släppt in amatören på den producerande samhällsspelplanen.

Amatören har nämligen något som proffset saknar: innovation? Jepp. Engagemang? You bet! Känslor? Massor!

Amatörskapet har blivit en kreativ kraft som företag måste lära sig att tygla.

Detta är oerhört svårt för de flesta, så svårt att man hellre kramar sig fast vid det trygga, det som fungerade förra gången. Man är hellre stabil och tråkig än kreativ och utmanande. En vinnarstrategi? Nja – kanske om du är hjärnkirurg. (Eller?)

En organisation som vill lyckas i 2000-talets post-industriella post-informationssamhälle måste klara av att balansera de båda. Så, hur gör man? Några förslag:

Crowdsourcing kan fungera under rätt förutsättningar.

Det jag hör om Veidekkes sätt att agera professionell infrastruktur åt externa amatörer verkar vara ett bra sätt att plocka russinen ur både amatörkakan och proffsditon.

Ett annat sätt att bli mer “amatörmässig” är att köpa upp små och innovativa startup-företag. Men, att köpa innovationsföretag utan att släcka gnistan är svårt.

Open innovation är hett och handlar om att släppa in innovationer utifrån på ett strukturerat sätt.

Att släppa någon av sina produkter som open source kan främja innovation – men det är svårt att bygga enagerade communities. Tro inte att folk kommer att kasta sig över er mjukvara bara för att den finns tillgänglig.

I grund och botten handlar det om ett kulturellt skifte. Man måste förstå att om man identifierar sig själv som ett proffs så balanserar man på en knivsegg med automatiseringen tuggande på ena sidan och globaliseringen på den andra. Framför sig har man internets långa svans som med sin aggrerande förmåga riskerar svepa bort hela ens bransch.

Att vara enbart ett proffs är förknippat med enorma risker. Att släppa in amatören i ditt företag är att riskminimera. Har du råd att låta bli?