Intangible Artifacts*

Intangible nominerad till Guldbladet

26 april, 2011 | David Stark

Bloggstafetten blev ett magasin. En kundtidning som nu kan vinna Sveriges Uppdragspublicisters årliga tävling Guldbladet. Vi är fantastiskt stolta och glada över att Intangible Artifacts är en av de nominerade i klassen Bästa kundtidning (business-to-business).

Hur det går får vi reda på under en prisgala på Operaterassen i Stockholm, den 19 maj. Och hur det än går så är vi nöjda med att ha kommit så här långt, att vi med en helt ny och så innovativ tidning nominerats i ett rekordstort startfält. Här hittar ni nomineringslistan.

Läs gärna mer om nomineringen på Uppdragsmedias blogg.

Magasinet är klart!

9 augusti, 2010 | David Stark

Nu har magasinet Intangible Artifacts äntligen skickats till tryckeriet. Läs gärna mer om tidningen och produktionen på Uppdragsmedias sajt.

Bläddra i tidningen nedan, eller kolla in Intangible Artifacts på Issuu.com.

Open publication – Free publishing – More uppdragsmedia

Hemma bäst

6 augusti, 2010 | Martin Palacios

Före midsommar gjorde jag ett upprop på Twitter. Jag efterlyste de som älskade sin stad. Gensvaret blev stort. Älskar är ett starkt ord. Passionen finns onekligen där och passion är en grundförutsättning och grogrund för en stark deltagarkultur.
Saktionerad eller inte.

Men vilken stad menar man när man pratar om “sin stad”? När jag pratar om det Stockholm jag älskar menar jag primärt Mariatorget och omedelbar närhet. Det är där jag bor och verkar. Faktum är att man -om valet finns- sällan flyttar längre än några kvarter
när man byter bostad. Hemma är alltid bäst.

Det finns visserligen ett gediget övergripande visionsarbete för de tre stora städerna men vem av oss kan redogöra för innehållet i det? Vad vill exempelvis Göteborg? Anyone?

När officiella staden pratar är det stort och övergripande. En stad som jag som invånare har svårt att känna igen mig i. Jag menar inte att det är fel, jag vill däremot föreslå att det borde finnas någonting mer grundat. ett slags lokalt visionsarbete. För om du frågar mannen på gatan vad han gillar och ogillar med sin stad så kommer du få omedelbara svar. Men de svaren är tyvärr bara relevanta för honom.

En grundinställning har och är att alla parter går in som kombatanter i ett utvecklingsprojekt. Om ambitionen finns att skapa en mer aktiv deltagarkultur kanske alla bör se över den
inställningen. För Nidbilden av en fastighetsexploatör är någon som kommer, tar och går. Det är svårt att trovärdigt ta en roll som drivare i en dialog om visionen när man får ett sånt
mottagande.

Lyckas man däremot driva visionen om platsen i samspel med alla som verkar och bor där så har man större förståelse för varför ett träd måste sågas ner eller ett parkeringsgarage byggas.

För förstår man vilka rattar man skall skruva på och varför så blir det ogreppbara lättare att förstå. Det är här det blir svårt på riktigt. Få klarar av att ta till sig abstraktioner. De som väl gör det tolkar dem efter eget huvud. När jag tänker på en stol och du gör det så tänker vi med stor sannorlikhet inte på
samma stol. Det är här kommunikationsarbetet är så avgörande.

Jag vill introducera begreppet “Det platsburna varumärket”. Ett ramverk för att förstå och driva platsens egenskaper. Det behövs verktyg att driva en aktiv deltagarkultur för att identifiera vilka rattar som finns, vilken inställning de har och vilka man skall
skruva på.

Aktörerna + Det platsburna varumärket = Projektets varumärke. Det kan verka löjligt enkelt men få aktörer är rustade för att genomföra den typen av övning.

Intangible vaddåförnåt? – Det som inte går att ta på

5 augusti, 2010 | Martin Palacios

I utvecklingsarbetet av magasinet har det dykt upp lite undringar om namnet. Intangible Artifacts. Varför på engelska, varför just det namnet? Kan det inte bara heta nåt enkelt. På svenska. Lars Albinsson som är pappan till namnet förklarar nedan.

Arkitekten och stadsplaneraren Rem Koolhas brukar säga att planering skapar potential medan design förbrukar den. (”Planning creates potential, design exhausts it”). En bra plan skapar möjligheter medan varje byggnad som uppförs minskar både det fysiska och metaforiska utrymmet för annat. Samtidigt är framtagandet av en stadsplan också en form av design. Stadsplanen är dock inte konkret på samma sätt som ett hus. T ex bygger den mycket på samspel mellan olika saker, funktioner och aktiviteter. Stadsplanen är svårare att ta på, de är i huvudsak en ”intangible artifact”.

I den allmänna diskussionen (läs: media) saknas det ofta en diskussion om intangibles, fokus ligger på påtagliga och helst fysiska objekt. Därför tackade jag med glädje ja när Martin Palacios frågade om jag vill skriva något i detta magasin. Jag erbjöd honom också att använda namnet på ett magasin som jag lekt med tanken på att starta: ”Intaglible Artifacts”. (Jag hade dock bedömt det som ett hopplöst projekt; vem skulle annonsera i en tidning som handlar om vikten av det opåtagliga?)
I takt med att vår globala ekonomi skiftar tyngdpunkt från tillverkning av prylar till produktion av tjänster, medialt innehåll osv, som ofta är intangibles kommer vi dock ha nytta av att intressera oss för design av opåtagliga artefakter, för att använda en svengelsk och akademist term. Bristen på vardagliga begrepp för detta är bara ytterligare ett tecken på att det är nytt som fenomen och inte är allmängods i särskilt många samtal.

I traditionell design, om vi nu kan tala om sådan, så står objektet i fokus. I arkitektur t ex designar man byggnader. Man får anta att någon redan bestämt att byggnad behövs och kanske några centrala egenskaper. När man designar intangibles tvingas man söka andra vägar. Ett effektivt sätt är utgå ifrån vilken förändring i människors liv man söker uppnå med ”den opåtagliga artefakten”. Om vi återvänder till stadsplaner så kan man till exempel skilja på ”platsrum” och ”flödesrum” i en stad. Dessa är svåra att kombinera. En motorväg som är ett tydligt flödesrum, blir inte en bra ”plats” för att man sätter dit några parkbänkar. Samtidigt så är det svårt att få ett bra flöde igenom en stads goda platser, t ex torg, utan att förstöra platskaraktären. I Stockholm är Stureplan ett bra exempel, det var först när man starkt begränsade flödet genom att göra om gator till torg som Stureplan blev en bra plats. För att göra en god stadsplan hjälper det därför inte att stirra sig blind på det befintliga området; man måste bestämma sig för vad som skall försiggå, vad människor skall göra, uppleva och känna i området i framtiden. Lyckas man blir det inte bara ett omtyckt område, det uppstår också stora ekonomiska värden. Till exempel variera priset på byggrätter i Stockholms innerstad mellan 12 och 17 TKR/kvm, skillnader som inte kan förklaras i termer av t ex markens beskaffenhet. De avgörande faktorerna är betydlighet mer opåtagliga.

Det börjar närma sig slutet

5 augusti, 2010 | Martin Palacios

Snart knyter vi ihop säcken på det här bonkersprojektet. Det finns tre superposter till som kaaanske kommer in om allt vill sig väl. Sen knyter jag ihop säcken för den här gången.

Idag vill jag tipsa om två saker.

Du följer väl Uppdragsmedia’s blogg under utvecklandet av Intangible Artifacts. Det lite kryptiska namn som magasinet fått.

Wikipedia är en ständig källa till kunskap. Om du är intresserad av det jag gör skall lusläsa (och följa upp länkarna) på wikipedias sida om most livable cities

Det kommer en liten knorr på finalen. Stay tuned.
/M

”Branding” är ett farligt koncept

4 augusti, 2010 | Micco Gronholm

Micco Grönholm är varumärkesutvecklare med internationell marknadsföring som specialitet. Han har bl.a. ansvarat för skapandet och lanseringen av varumärket Bluetooth samt arbetat med varumärken som Axis, Converse, Ericsson, Ikea, JBT Corporation, Lawson, NIBE Stoves, Swedish Space Corporation, Skånetrafiken och Thule. Micco driver den populära bloggen The Brand-Man där han, tillsammans med en dryg handfull namnkunniga gästbloggare, skriver om entreprenörskap, marknadsföring och varumärkesarbete.

Det engelska begreppet branding har sitt ursprung i brännmärkning av boskap. Syftet är att med en unik symbol tydligt markera vem som äger vilket djur, och seden att använda brännjärn – branding iron – kan spåras till antikens Egypten.

Ägarens symbol på kon kan m.a.o. liknas vid logotypen på läskburken. Och precis som med läsklogotyperna kom symbolerna på kreaturen att med tiden stå för mer än bara ägarskap, bl.a. rykte, status och social tillhörighet.

Ta den spanske markisen Hernán (Hernando) Cortés och hans märke bestående av tre kors, som exempel. År 1541 tog han med sig sitt pick och pack och seglade till Det Nya Landet, närmare bestämt till dagens Mexiko. Kommen ur det mest privilegierade samhällsskiktet åtnjöt Hernán hög status och stor respekt. Hans boskap ansågs vara bättre framavlad än de flesta andras, och kor märkta med tre kors blev hett eftertraktade. Dessutom kände köparna att de, genom att köpa boskap märkta med tre kors, också köpte en entrébiljett till Hernán Cortés sociala nätverk – vilket följaktligen höjde köparnas status. (Önskan att köpa boskap med tre kors baserades alltså i grunden på samma sociala drivkrafter som idag påverkar vårt val av t.ex. jeans-, mobiltelefon- och bilmärke.)

Att sätta sitt egna, unika märke på boskap var alltså mycket mer än bara ett bevis på ägarskap. Märket på kon var ett personligt åtagande för ”varans” värde, och därmed en högst konkret bärare av ägarens goda namn och rykte.

Det samma borde gälla dagens branding. Tyvärr är det allt för sällan så.

Sedan konsumtionsexplosionen på 1950- och 1960-talen har branding istället oftast handlat om kosmetisk försköning, helt avskild från personliga åtaganden. Fokus har varit att konstruera en fördelaktig image och att hitta på (och basunera ut) klatschiga budskap.

Så är det alltså på tok för ofta än idag – trots de radikala förändringar som skett i medielandskapet de senaste tio åren, och trots den marknadssituation som numera råder i de allra flesta branscher.

Före industrialismen träffades konsumenter och producenter personligen för att utbyta värde – ungefär så som vi gör på dagens torgmarknader. Kunderna granskade skarpsynt alternativen, och sökte helst information och vägledning från människor i deras närhet. Förtroende samt upplevelsen av varans eller tjänstens värde var de enskilt viktigaste faktorerna för en långsiktig och framgångsrik affärsrelation, vilket gjorde säljarna nästintill besatta av att verkligen leverera den nytta köparna förväntade sig. Producentens (eller säljarens) förmåga att gång efter annan leva upp till kundens förväntningar hade nämligen en direkt påverkan på hennes eller hans personliga ställning i samhället.

Men i takt med att industrialismen lockade människor från landsorten till städerna blev konsumenterna allt mer beroende av återförsäljare. Avståndet mellan den som tillverkade och den som konsumerade blev allt större. Och ju mer konsumtionen ökade, ju mer intresserade blev de som sålde och marknadsförde av just försäljning och marknadsföring – och ju mindre blev de intresserade av att ta ansvar för att skapa och leverera en faktisk och relevant nytta. Fokus låg kort sagt inte på att tillgodose människors behov och önskemål, utan på att minska tillverkningskostnaden per enhet genom stordriftsfördelar och på att minska distributionskostnaden per kilometer genom smartare logistik. Allt fler produkter trycktes ut till allt mer ivrigt konsumerande människor och branding blev den viktigaste metoden för att särskilja varor och tjänster som blev allt mer lika varandra.

Nu har avståndet mellan de som tillverkar och säljer och de som köper och konsumerar åter krympt. De senaste årens teknologiska utveckling har skapat marknader som på många sätt liknar de som rådde före industrialismen och konsumtionsexplosionen. Globaliseringen och informationstransparensen har lett till att de flesta branscher åter igen är fragmenterade. Människor samlas i (virtuella) gemenskaper, i vilka de delar intressen, värderingar eller åsikter. Vi söker och vill ha varor och tjänster som erbjuder faktisk och relevant nytta. Vi är allt mer skeptiska till reklambudskap, och lyssnar allt oftare på information och vägledning från vänner och bekanta. Och förmågan att erbjuda värde i ordets vidaste mening samt förtroendet för den som tillverkar och/eller säljer är igen de enskilt viktigaste faktorerna för affärsmässig framgång.

Ändå fortsätter många marknadsförare att tillämpa industrialismens version av branding. Den branding som föddes för över femtio år sedan, men som än idag (av många) betraktas som en oomtvistlig sanning. En branding som utgår från att konsumenter lydigt anpassar sig till när, var och hur budskap basuneras ut – utan möjlighet att bidra till det publika tänkandet och tyckandet. Alltså en branding som i bästa fall är pengar i sjön, men som i värsta fall kan knuffa redan föråldrade organisationer utför ättestupan.

För att lyckas framöver måste varumärkesarbetet betraktas som något annat än enbart kosmetisk försköning, helt avskild från personliga åtaganden. Det går inte längre att internt i företaget tänka ut och konstruera en fördelaktig image, för att sedan hitta på och basunera ut klatchiga reklambudskap.

Det som krävs, tror jag, är att företag i större utsträckning börjar sitt varumärkesarbete med att identifiera och definiera en för människor relevant och intressant nytta – en nytta som köparna upplever är äkta, och som alla anställda på företaget är villiga att ta ett personligt ansvar för. Därefter skall nyttan göras känd genom att berätta varför företaget gör det företaget gör, eftersom “varför” alltid är betydligt mer intressant, lockande och särskiljande än “vad” och “hur”. Och slutligen måste företag lära sig att på ett naturligt sätt bjuda in kunderna till dialog – förvandla marknadskommunikation till marknadskonversation.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard har skrivit (fritt översatt):
“Koncept har precis som individer sin historia, och är precis lika inkapabla som individer att motstå tidens tand.”

Industrialismens brandingkoncept kommer tvivelsutan att dö, förr eller senare.

Men för din egen skull, döda det konceptet redan nu i ditt företag.

Innan det dödar företaget.

Inlägget publicerades ursprungligen på bloggen The Brand-Man

Att forma framtidens stad genom berättelser

3 augusti, 2010 | Lars Albinsson

Lars Albinsson organiserar och leder innovationsprocesser samt forskar om design och tjänster. Han har lett innovationer åt bl a SEB (internetkontoret), Telia, Microsoft och Stockholm Stad. Lars är nu processledare i visionsarbetet Nya Gällivare.

Vad är egentligen en stad? Oftast tänker man på en massa byggnader, gator och torg. Men om man skulle bygga en exakt kopia av t ex Manhattan, med skyskrapor och allt, mitt i öknen i Saudi-Arabien, skulle det då bli samma stad? Jag har ställt den frågan till hundratals människor och hittills har ingen svarat ja. Men hur skall vi då kunna forma och utveckla våra städer? Under Malmberget, som idag är en del av Gällivare, ligger en av Europas största järnmalmsgruvor. Malmen sträcker sig under hela staden, som genom gruvbrytningen kommer att försvinna under de närmaste 30-40 åren. Ibland talas det om att Malmberget och även Kiruna där situationen är likadan skall flyttas. Men vad skall man då flytta? För det första sätter ju begreppet ”flytta” fokus på de man skall lämna och inte dit man skall. Dessutom blir det nästan bara diskussioner om byggnader. Det synliga och påtagliga (”tangible”) har en tendens att ta över. För att råda bot på detta har Gällivare kommun, LKAB och andra intressenter startat projekt Nya Gällivare. I detta har vi genomfört serier med workshops för allmänheten, skolor och näringsliv. Åtskilliga hundra människor har deltagit, bl a alla åttondeklassare. I den första serien bad vi deltagarna helt enkelt lista vilka egenskaper som gör Gällivare attraktivt i framtiden. Ur detta vaska vi fram ett 60 tal faktorer. Här ingår naturligtvis bostäder, men också sådant som kultur, mer butiker och till med förändrade attityder bland Gällivareborna själva! För många både medborgare, politiker och andra blev detta en tankeställare och en hel antaganden har fått omprövas. Här ligger första steget i en innovativ stadsutveckling; omprövandet av gamla sanningar och antaganden. Och en stor del av detta handlar om icke-materialla kvaliteter (”intagibles”). I nästa serie workshops bad vi deltagarna skriva historier om framtiden, ungefär som dagboksanteckningar från en bra dag om 5, 10, 20 år eller så. Vi har hundratals sådan berättelser om smått och stort, fantastisk och vanligt, lokalt och globalt. Dessa historier innehåller mängder av spännande uppslag och blir också en form av kravspecifikation. Om den nya staden möjliggör dessa historier kommer folk sannolikt trivas och staden må väl. Dessa utgör det ett mycket bra material för arkitekter och andra som skall ta fram idéer och förslag.

Vi brukar kalla detta ”content before container”, att man först försöker komma på vad man vill skall ske i en miljö (”content”) och sedan formar de strukturer (”container”) som skall möjliggöra detta. Som samtalsform betraktat ger det goda möjligheter att också tala om det icke-materiellla, något som är svårt med bara kartor och ritningar. Man kan tro att de skulle blir begränsande, att det leder till upprepningar av äldre miljöer. Men det är faktiskt tvärtom; om en radikal byggnation bättre möjliggör dessa berättelser finns det redan från början ett gott stöd från befolkningen och andra intressenter. Erfarenhet från andra fall visar att detta snarare inspirerar t ex arkitekter att våga pröva och experimentera mer, än vid en mer traditionell programskrivning etc. Samtalet om vad som är de viktiga kvaliteterna i städer, stadsdelar och områden lyfter fram det unika och berättelserna inspirerar till omprövning vilket hjälper till att bygga upp positiv energi även inför riktigt svåra situationer. Till och med när det finns gruvhål som äter upp staden, en decimeter om dagen!

/Lars Albinsson

En liten fundering kring så kallad ”platsmarknadsföring”.

2 augusti, 2010 | Annica Englund

Annica Englund är Head of PR & Communication för Kista Science City

Det finns vissa grundläggande faktorer som är avgörande för varje samhälles överlevnad, åtminstone i västvärldens nutida samhällsstruktur – t.ex. befolkningsökning, utbildning och sysselsättning. Dessa parametrar klumpas ofta ihop till ett mätinstrument på ett samhälles välfärd kallat ”tillväxt”. För att ett samhälle ska överleva måste det alltså födas många barn, som ska gå i skolan och sedan erbjudas arbete. En enkel ekvation kan tyckas. De samhällen som inte producerar denna tillväxt dör (se: Norrbotten).

För bara ett halvt sekel sedan eller så, var det här mer eller mindre en självsanerande process. Vi människor har alltid velat bo nära vatten, kanske naturnära men ändå inom rimligt avstånd till en större stad, men framför allt där det finns gott om jobb och bra utbildning. Men eftersom vi nuförtiden också kan hämta information om allt möjligt och flytta på oss på ett annat sätt än för hundra år sedan, samtidigt som landsgränserna blir mer öppna (om man är europeisk medborgare vill säga) har vi också fått större valmöjligheter än någonsin tidigare. Vi är inte längre hänvisade till universitetet i grannstaden, eller till snabbköpskassan därhemma. Inte heller behöver någon stanna hemma på bruket/fabriken/åkern utan kan ta flyget ner till Barcelona för att jobba med mikroprocessorer eller sätta sig med hela familjen på tåget till Linz och jobba på distans i ett par år. Eller varför inte bara stanna i soffan och tjäna ett schysst levebröd genom att handla med aktier över nätet?

Denna valmöjlighet skapar förstås konkurrens. Och det är här platsmarknadsföringen kommer in. Städer, länder, regioner och orter konkurrerar i allt större grad med varandra om vem som har de bästa utvecklingsmöjligheterna för sina innevånare. Platser måste marknadsföra sina fördelar på ett minst lika avancerat sätt som företag marknadsför sina produkter eller tjänster. För att överleva. På mer eller mindre lika villkor. I det allmänna bruset måste man göra sin röst hörd, man måste sticka ut lite extra. Att differentiera sig som bäst på något verkar gå hem hos de som marknadsför. Självpåtagna superlativer som ”världsledande” och ”unik” är i omlopp i snart sagt varje liten kommun. Ställen som Elmali i Turkiet (befolkningsmängd år 2000: <50 000, år 2007 >36 000,) eller Cibinong i Västra Java, Indonesien har börjat marknadsföra sig som ”hot-spots” för IT och Telekom för att locka till sig kompetent folk och fler studenter. Smedjebacken utanför Ludvika är numera en del av varumärket ”Stockholm – the Capital of Scandinavia”.

Platsmarknadsföringen har sina rötter i traditionell marknadsföring. Lojalitetsskapande och känslo- eller upplevelsebaserade argument biter bäst verkar man tycka generellt inom branschen. Visst kan vi i teorin välja mellan Linköpings universitet och Stanford (och antingen få se Viggen en söndag eller ta chansen att bli framgångsrik IT-miljonär), mellan Ericsson i Kapstaden (för då kan jag dyka med Vithaj på fritiden) och BlackBerry i Ontario, Kanada (lyxigt att kunna åka skidor året om). I teorin. En teori som förutsätter att du redan har varit där. För – handen på hjärtat – visst smakar en Jägermeister bättre på after-skin i Zell-am See än den gör hemma i Högdalen? See what I mean? Och för att knyta ihop säcken på något sätt:
Var det inte bättre förr?

HEARYE HEARYEEE – MER KOMMUNIKATION I STAN!

29 juli, 2010 | Jonas Eklund

Daniel Carlsson-Mård och Jonas Eklund jobbar på Cloudberry som bla hjälper Stockholms stad med PR och kommunikation för Norra Djurgårdsstaden.

”Staden är vad den är för att dess invånare är vad de är.”

- Platon (den gamle greken)

Redan de gamla grekerna (där satt den!) förstod att en stad är vare sig mer eller mindre än dess invånare och att det krävdes en dialog mellan invånarna och de utvalda representanterna för staden. Dialogen hölls på en naturlig mötesplats, tillgänglig för alla och där man kunde göra sin röst hörd – torget.

”Men hur ska staden veta vad vi är?”

- Invånarna (också gamla greker)

Sociala medier kan symbolisera vår tids torg där kommunikationen mellan stad och medborgare har möjlighet att växa och utvecklas. Det är ju där vi rör oss nu i allt större utsträckning, så visst skulle det kännas naturligt att också stadens politiker och förtroendevalda är mer aktiva på samma plats?

De som tar stort utrymme i traditionella medier och på samrådsmöten är ofta de som skriker högst och därför på sätt och vis är de enda som hörs, men det är osäkert om de representerar allmänna åsikter. Och även om just kändistyckare kanske inte direkt påverkar våra förtroendevalda så kan det ändå leda till en skev debatt i och med att den större delen av befolkningen har svårt att komma till tals. De nya medierna kan göra saken bättre, de kan fördela makten.

Att sociala medier uppmuntrar fler att tycka mer är positivt, men samtidigt problematiskt. Det behövs ett sätt för staden att ta till sig så många relevanta åsikter som möjligt från ett så brett antal representanter som möjligt.
De flesta av oss har nog en åsikt om hur och vad vi vill påverka när vår stad växer. Men vi måste också fundera på när vi vill påverka. Det är ju klart svårare att påverka ett färdigt hus än det är att påverka samma hus på idéstadiet. Alltså behöver dialogen finnas där långt innan pengarna börjat rulla på allvar i projektet.

Vi verkar alla rörande överens om att formen för sociala medier ska vara dialog, ett utbyte av information. Men hur håller man en dialog med en miljon invånare? Sergels torg är ju helt klart för litet.

Genom vårt arbete för Stockholms stad har vi en möjlighet att presentera förslag på hur det kan gå till. Vi antar att ni som läser denna blogg är väl insatta i sociala medier. Vi tar därför tillfället i akt: Kom med förslag på hur Stockholms stad kan använda de nya kanalerna för att öka och förbättra dialogen mellan staden och invånarna!

/Daniel Carlsson-Mård och Jonas Eklund

Vykort från Badolato

28 juli, 2010 | Mattias Berg

Att anlända till piazzan är det nästan magiskt! Den 1000 år gamla utsikten över joniska havet sätter ner mitt tempo på rätt nivå direkt. Vi vandrar längs branta kullerstensgator och möter glada gamla tanter som hejar. Vi ser tomater ligga på tork utanför fönstren och väggar med bleknade patriotiska slagord. Allt känns genuint och fyllt av berättelser. Och mitt i alltihop ligger vår port.

För varje gång vi kommer ner har något nytt hänt. Fast alltid i lagom takt (tycker vi). Byggnadsarbetarna sjunger, dricker Peroni och berättar om det nya som kommit till sen sist.

Här är man inte en främling för någon. Alla vill hälsa och är glada när det kommer nya människor som uppskattar deras by och tar hand om de gamla husen.

I like!

Om ett par dagar åker jag dit igen. Till min favoritsemesterplats Badolato i södra Italien. Där luften och havet är varmt. Där de bästa smakerna och dofterna finns. Där nästan ingenting händer förutom det jag själv vill. Där de små viktiga sakerna i livet blir stora några veckor: Läsa min bok, köpa mitt bröd i butiken tidigt på morgon. Sitta halva natten på terrassen med ett glas vin och lyssna på vinden i gränderna. Åka en sväng till marknaden och säga, i morgon gör vi ingenting.

Jag funderar på vad som gjort att den lilla byn Badolato byggt ett så starkt varumärke i mitt hjärta.

Man kan säga att det började för sju år sen vid den här tiden på året. Vi i familjen hade ingen ordning på semesterplanerna. Det regnade och en sista minutenresa till solen blev ett allt hetare förslag kring köksbordet.

Men eftersom många familjeresemål här i världen är anpassade för tvåbarnsfamiljer blev urvalet begränsat.

På en anläggning Kalabrien i södra Italien fanns det plats för fem i en lägenhet. Dessutom till ett hyfsat pris.
Kalabrien? Tänkte vi. Ingen aning… Är det inte där maffian har sitt fäste?
Men Italien har ju bra mat!
Och så är det säkert varmt och ungarna blir nöjda.
Let’s go!

Det blev en resa med många intryck.
Har jag jobbat hårt inför en ledighet vet alla runt omkring mig att jag kan vara rätt grinig de första dagarna. Och när hotellanläggningens utomhusscen för tredje kvällen i rad kört samma underhållning stegade jag ner till receptionen och ville byta hotell. Här kan man ju fan inte bo!

Det var mest italienare på hotellet, som det är i Kalabrien – relativt få icke italienare söker sig hit. Tjejen från den svenska researrangören förklarade för mig att så här är det på alla anläggningar häromkring.

Ok. Vi resignerade och de kommande tio dagarna sökte vi oss runt omkring i landskapet. Och intrycken blev allt positivare. Här finns inte så mycket turister. Här är det inte så anpassat. Här är mycket grönare än vi trodde. Maten är skitgod. Människorna (som sällan kan ett ord engelska) är supervänliga.

Hemma igen berättade vi glatt för alla vi känner om vår nya favoritplats Kalabrien. Åk dit om du vill uppleva något som inte är så turistanpassat!

Något år senare fick mina föräldrar ett arv. Vad ska vi göra…? Något som vi, barn och barnbarn har glädje av. Fundera…

Ett besök på en mässa för utlandsboende.
Och där, längst in i ett hörn i den minsta montern står en ung ensam man och säljer renoveringsobjekt i den 1000 år gamla byn Badolato. I Kalabrien!

Tycke uppstår. Domenico (som killen i montern heter) berättar om sin vision att
föra Badolato tillbaka till lite av sitt ursprung. Till den levande lilla stad detta en gång var innan den stora utvandringen från södra Italien efter andra världskriget. Visionen att tillsammans med köpare renovera hus i den medeltida normandiska byn.

Några månader senare är huset valt och affären klar. Ritningar görs upp och renoveringen startar av det ca 80 kvm trevåningshuset som bokstavligen hänger utanpå en av byns 13 kyrkor.

Om några dagar åker vi dit igen. För femte året får vi träffa byn, grannarna, Domenico som fortsätter att renovera hus i lagom takt.

Vad är det då som gör Badolato så rätt?

För det första finns här eldsjälar med en tydlig vision och mission.
Man lovar oss något och man bevisar det om och om igen. Alla runt omkring får vara med och är engagerade och uppfyllda av idén.

Allt är äkta. Man tar vara på det man har och är bäst på.

Strategin är så självklar att ingen ens tänker på att den finns.

Här finns en berättelse som berör. En berättelse fylld med historia, nutid och framtid. Den är ärlig och äkta och kan berättas många och på olika sätt.
Det ger kraft.

Jag tänker: Kan jag bara ta med lite av allt detta till mitt vardagliga arbete med marknadsföring och varumärkesuppbyggnad kommer jag lyckas fint.

Glad sommar!